Ibland kommer det dagar då man bara vill ge upp. Stanna i sängen för alltid skulle då vara ett bra alternativ. Men så kan det dyka upp små saker som gör det där jobbiga lite mindre jobbigt. Det kan vara en väns uppmuntran, ett kul inlägg på facebook, en bra film, nått överraskande i brevlådan eller något annat uppmuntrande. Jag har just upplevt ett peppande moment och jag hoppas att det finns kvar imorn när jag vaknar. Annars måste nått nytt dyka upp för att fortsätta peppa mig.

Min sambo bryter en arm och revbenen två gånger. Då bestämmer jag mig, min toka, för att börja köra motocross. Men till saken hör att jag redan tidigare varit intresserad men inte fått tummen ur innan nu så att säga! Men jag har åtminstone införskaffat mig en hjälm och glasögon. Mycket mer återstår men jag tar mig dit bit för bit. Drömmen hade ju varit att jag kunde ha allt i rosa för att inte frångå helt min feminitet. Men jag får kompromissa helt enkelt.

Att vara avslappnad verkar i dagens samhälle vara mycket svårt. Jag gör mitt bästa för att kunna slappna av. Idag har jag för exempel suttit ute och läst en bok. Väldigt skönt! I eftermiddag tog jag en tupplur sedan följt av en stund på min spikmatt, minst sagt avslappnande. För en stund sen blev det ansiktsmask eller liknande. Mini-spa ögonen kan man säga.

Idag är en återigen en sån där dag då man vill krypa ner under täcket och sova resten av dagen. Igår redan mådde jag skitdåligt. Så ont i halsen att jag knappt kunde prata och fick så mycket slem i halsen att jag spydde. Måttligt mysigt. Så idag fick jag snällt pallra mig till doktorn med 38 graders feber och halsont. Sen efter en lång väntan och ett obehagligt halsprov så visade det INGENTING! Kände mig måttligt frustrerad när jag trodde jag skulle behöva gå med den här skiten utan medicin. Men som tur var fick jag träffa en läkare som insåg att mina stora, fula, röda, vitprickiga och svullna halsmandlar faktiskt visade tecken på halsfluss. Så nu har jag knaprat i mig lite penicillin och hoppas på det bästa. Men att ha både halsfluss och panikångest (som man redan är trött av) är inget att leka med. Sen det faktum att jag missade att umgås med min goa guddotter idag gör inte heller saken bättre. Blir en deppdag i soffan!

Har haft två bra dagar då jag fått en massa gjort och enligt mig mått bra för första gången på länge. Men igår när jag skulle lägga mig kom bakslaget. Ångesten kom i fatt mig och jag fick svårt att andas. Kändes som nån tog ett mjukt stryptag på mig, men ändå tillräckligt hårt för att känna obehag. Så det fick bli en tablett, annars hade jag inte kunnat somna. Suck, vill inte behöva ta till tabletter så fort de blir jobbigt. Men det är det enda som hjäper. Har ökat dosen idag på morgonen till två tabletter, ska bli intressant och se om det blir fler biverkningar eller inte.  Ska försöka vila mig nu på morgonen och sen när sötnöten behagar gå upp blir det till att vika tvätt och städa övervåningen.

Pratade med min underbare läkare förut och det kändes skönt att han är så förstående. Är sjukskriven i två veckor framåt. Sen får vi väl se hur det blir längre fram. Hoppas kunna jobba som vanligt då i maj. Känns ganska långt bort maj, men det är ju bara en vecka kvar av april. Skumt att tiden går så fort. Å här sitter jag och inte kan jag göra nått. Men ska väl försöka få tillbaka lite ork och göra lite saker. På torsdag kommer mamma, Jon och Freja hit! Ska bli kul att ha mamma här. Istället för att ringa henne när det känns jobbigt finns hon i rummet intill.

Då var det återigen en sån här jävla dag. Söndag! Varför måste denna dagen finnas? Har man inte ångest innan får man de på söndagar. Idag börjar min sambo första dan på jobbveckan, kl 21:30. Jag har märkt att nu när jag mått så dåligt mår jag sämre när han har gått till jobbet på kvällen. Samma känsla får jag när jag vaknar på morgonen och måste gå upp. Somna om är uteslutet oavsett om kl 7 eller 9 och likaså oavsett när jag somnadet så ska jag vakna tidigt. Så nu sitter jag här ensam och väntar på att min sambo ska vakna så jag kan känna mig lite tryggare i mig själv. Vill inte väcka honom heller eftersom han ska jobba i natt, han behöver sova stackarn.

Imorn ska läkaren ringa mig så får vi se hur länge jag blir sjukskriven till. Kanske måste jobba redan nästa vecka vem vet. Men jag känner nu att jag inte skulle klara det. Blir då biverkningarna starkare än nu så går det ju absolut inte. Nu ska jag försöka hitta på nått som skingrar mina tankar!