Häromdagen var jag lite trött på mig själv. Mest var det nog för att det hänt saker under veckan som gjort mig ledsen och trött. Men efter helgen så känns allt mycket bättre. Det var som om helgen på nått konstigt sätt var lite magisk. Inget speciellt hände, men det känns så bra nu. Jag önskar att jag alltid kan känna såhär!! Det vore så skönt att sätta känslan på paus, så den fortsätter i evigheter. Men jag får njuta av den så länge det går. Om den försvinner igen får jag försöka få den tillbaka. Det finns så mycket i mitt liv som jag är tacksam för. Det är viktigt att ta vara på det lilla. Fick ett sms tidigare idag med nyheter som egentligen inte förvånade mig men gjorde mig lite nedstämd. Men då bestämde jag mig att jag skulle se det positiv istället och se fram emot det som kommer istället. Nu känns allt jättebra och smsets budskap rör mig inte längre på samma sätt. Tänk så annorlunda allt kan bli bara man omvärderar en liten enkel sak. Min kärlek till träningen och möjligheten att träna ger mig mycket, både själsigt som kroppsligt. En kombination av träning och att jag omger mig av härliga människor är bästa medicinen man kan tänka sig.

Nått jag måste berätta om är det lilla (läs stora) missöde jag råkade ut för i tisdags. Som ni vet leder jag ju mitt gympapass på tisdagar. Jag var som vanligt i hallen tidigt (dock några minuter senare än vanligt) ifalla det skulle ske några ofärutsatta problem. Trots detta dök ett jättestort problem upp! Jag satte i godan ro på steroanläggningen som vanligt för att kolla ifall cd-skivan funkade, att det kom ljud i högtalarna och ifall mitt headset gav ljud ifrån sig när jag pratade i det. Man kan säga att det var negativa svar på alla tre checkpunkter. Fick lite smått panik och försökte lösa det lite snabbt. Det fanns inte direkt en snabb lösning på problemet så jag tvingades ställa in passet, vilket fick mig att känna mig extremt dålig. Men jag tänkte inte ge mig, trots att nästan alla deltagarna gått hem så fortsatte jag att lösa problemet. Jag började med att ringa fixar-Per för att se ifall han kunde hjälpa mig. Han satt i möte så jag fick helt enkelt försöka lösa problemet själv med hjälp av hans små tips. Eftersom mottagningen på mobilen är superkass där ute fick jag helt enkelt försöka minnas vad han sagt innan jag gick in i salen igen. När jag försökte låsa upp skåpet där rätt prylar satt så funkade inte min nyckel. Som tur var var halva hallen fylld med pingisspelande barn och deras ledare. En av dem hjälpte mig och tillsammans löste vi det till slut. Tog väl över en halvtimme att få ordning. Det var trots allt 5 stycken tappar själar kvar i gympahallen så vi körde ett kortare men intensivare pass. Kändes helt okej efteråt, men man märker vid såna här tillfällen hur beroende man är av den morderna tekniken. Hoppas verkligen det funkar bättre nästa vecka!

När jag var på gymmet tidigare idag (för första gången på evigheter) så insåg jag en sak angående mitt tidsperspektiv. Av nån anledning har det ändrats väldigt. Förut kunde en timme kännas som en evighet men numera så känns en timmen som typ 10 minuter. Kanske mest för att jag har roligt hela tiden? Det är ju både bra och dåligt att tiden går fort.