Dagen har hittills varit lugn och har inte behövt knapra piller (ja förutom allergitabletten då) för än igår morse. Känns skönt att helgen i alla falla kan vara en någorlunda frizon. Men det har funnits flera tillfällen, både igår och idag, då ångesten försökt slå klorna i mig. Men jag har som tur är känt mina begränsningar och försökt att inte låta det gå över gränsen. Middagen hos farmor och farfar gick bra. Tror inte de misstänkte att jag mådde dåligt i alla fall, men farmor sa att hon trodde jag hade varit nervös för jobbet. Jag bara nickade och höll med. Hon hade ju rätt i det samtidigt. Ville inte oroa henne i onödan.

Kändes lite jobbigt att träffa farfar samtidigt som det var jättekul. Han brukar alltid bli så ledsen och sentimental när man är där. Han tror alltid det är sista gången man träffas och jag är också ibland rädd att det faktiskt kan vara det. Mormor gick ju bort ganska hastigt och hade också samma problem som farfar. Stroke och hjärnblödning. Känns trist att mistan en nära släkting trots deras höga ålder. Mormor saknar jag väldigt mycket och väldigt ofta. Känns inte riktigt som om jag kunnat släppa det trots att det gått 3 år sen hon gick bort. Insåg häromdan att jag till och med har kvar hennes telefonnummer i mobilen. Kanske skulle va en idé att ta bort det, eller får man ha kvar det som ett minne utan att verka va störd?  

Klockan ringde kl 5 i morse och otroligt vaknade jag inte för än den ringde. Sov väl kanske inte så länge som jag hade tänkt men jag sov bra trots allt. Resan till jobbet gick mycket bra men hade ändå stoppat i mig ett piller. Dagen gick ganska bra fram till lunch ungefär då det kändes mycket svårt. Jag försökte få det att släppa men försvann inte för än jag åkte hem. Då var det som en propp släppte. Ringde bästa mamma som hade pratat med pappa, då kom tårarna igen och det kändes som jag mådde ännu bättre. Tog en sväng genom Falköping på vägen hem och stannade för att tanka där. Sen snabbaste vägen hem medan jag med headsetet i öronen talade med farmor i tele för att gratta farfar som fyller 91 år (!!!!) idag. Ska dit för att fira imorn och hoppas han är pigg då.

Väl hemma kände jag mig som en punkterad ballong som luften sipprar ut ifrån sakta men säkert. 3 dagar avklarade, duktigt av mig!  Just nu ligger jag i soffan med laptopen i knät och lyssnar på musik. Känns verkligen skönt med fredag så man kan slappna av. Hoppas ångestens mörka hemska klor håller sig borta ikväll och i natt. Förhoppningsvis får jag sova ordentligt i natt. Sen på måndag börjar en ny vecka och då får vi se hur det går då. Jag uppdaterar er i helgen mina kära läsare.

Är nyss hemkommen från veckans längsta dag. Igår var jag mycket osäker på om jag skulle klara dagen. Redan igår när sötnöten gått till jobbet. Då kröp ångesten på mig och satte sina klor i mig. Det var inte lätt där en stund. Men efter ett samtal med söta mamma och en tablett så blev det mycket bättre. Somnade som en stock kl 22 och hade räknat med att sova så tills klockan ringde kl 7. Men sån tur hade jag inte. Vaknade återigen kl 4:30! Jag kände då igen hur ångesten kom krypande, men den klarade inte allt helt slå klorna i mig så jag sov ganska omjämt fram till kl 6:30 då jag tänkte "Nu kan jag ju gärna gå upp" men då toksomnade jag och sov till kl 7:02 (vill säga 3 minuter innan klockan skulle ringa). Då hade ångesten slått alla klor i mig och jag fick pilla i mig en tablett för att sen bege mig till jobbet.

Vägen dit gick fint för jag kunde återigen njuta av landskapet men såg inga tranor idag. En hare däremot såg jag vid vägkanten som verkade lite själmordsbenägen. När vi var ute på gården på förmiddagen så kom den där känslan krypande över mig igen, men jag övervann den. Dagen flöt på bra efter det och jag hann med att njuta en smula. Har även berättat för fler av kollegorna nu och responsen har varit jättebra. Känns mycket skönt och jag mår bättre av det faktiskt. Men eftermiddagen var seg trots min goda hälsa. Men jag klarade det och det är jättebra. Hurra för mig. Imorn blir det en kort dag dock är den även tidig. Klockan ringer 5. Men kl 12:30 tar jag helg!

Sköt om er där ute!

Vet inte om det beror på våren, min ångest eller allt stöd jag fått som mina känslor går som vågor just nu. Ena stunden är jag glad och vill gråta för det. Nästa sekund vill jag gråta av ren utmattning eller för jag känner mig värdelös.

Men det är tillåtet att gråta, så det är lika bra att släppa på det helt enkelt. Struntar om tårarna rinner ner för mina kinder lite då och då. Det är bara normalt!

Känns som man idag på nått sätt är på ruta 1. Jag har försökt ta dagen som den kommer. Den började dock inte allt för bra kl 4:30 i morse då jag av mig själv vaknade av oro och ångest. Ställde mig i duschen och skakade som ett asplöv. insåg snart att det var lika bra att proppa i mej ett piller. Det funkade fint. Vägen till jobbet gick bra och min nya ljudbok fick mig på andra tankar. Tur att det är ett så fint landskap jag färdas igenom så man kan njua av det på morgonen och även göra en och annan ornitologisk upptäckt av tranor och dylikt.

Var framme på jobbet mycket tidigare än jag tänkt med hade då tid att prata med en av kollegerna. Kändes bra att få den responsen för jag berättade idag för de flesta om min ångest. De var så öppna och lätta att berätta för att jag nästan föll i gråt. Höll tårarna inne tills jag slog en signal till älskade mamma på vägen hem. Dagen har gått bra fram till lunch då ångesten smög sig på igen. Fick ta en liten bensträckare och gå ut för ett par djupa andetag. Sen på't igen i 30 minuter för att sen styra kosan hem. Just nu är oron inte lika påtaglig och jag känner mig trött. Jag var ju trots allt uppe kl 4:30, vilket ibland har varit en tid då jag istället gått och lagt mig. Men jag ska försöka hålla mig vaken så länge jag kan ikväll. Snart ska jag ta mot till mig och ringa ett samtal till psykologen. Hoppas jag kan komma dit snart.

Till sist ett stort tack till familjen, vänner, kollegor och bloggläsare för ert stöd. Tack för att ni finns och era uppmuntrande ord. Jag är otroligt tacksam att ha er, för det är nu jag verkligen behöver er!

Jag har suttit och funderat på en sak. Hur får människor sitt liv att gå ihop? Hur hinner alla med att städa,diska,tvätta, umgås och leva förutom sina jobb? Jag har märkt att det är sjukt svårt! Hoppas kunna komma in i det nu de närmaste veckorna när man jobbar men orkar ju knappt annat än att slöa framför teven. Hur ska man få det att gå ihop?

Att jag nu på våren lider av pollenallergi och måste käka piller med antihistamin som gör mig sjukt trött hjälper ju inte. Men jag får väl sova igenom våren och försöka njuta av sommaren sen. Det är ju bara 3 månader kvar sen är det sommar!!! Jippie!

Varför sitter man och tycker illa om sig själv bara för man inte är som "alla andra"? Man kan inte alltid må jättebra, alla dagar är inte den bästa dagen i sitt liv, man regaerar olika på olika situationer, man har olika bagage med sig från sitt liv och man ska inte behöva stå till svars för varför man mår som man mår.

Jag har de senaste dagarna mått skit rent ut sagt och funderat på vad det kan vara. Men efter en liten panikångestattack i mataffären och ett långt samtal med min underbara mamma kom vi fram till att det faktiskt är panikångest jag har och har haft. Känns bara skönt att få en stämpel på det för det gör att man mår mycket bättre. Nu när jag vet vad det är så kan jag kanske förmå mig att kontrollera det. Vet inte varför jag berättar detta för er, men jag kände för en stund att om jag lättar mitt hjärta kanske det känns ännu lite lättare. Jag vill att ni av mina vänner som läser detta ska ha tålamod med mig och försöka förstå mig. Just nu förstår jag inte själv varför jag mår så här, men jag vill att ni ska veta att så är läget. Det är inget som smittas eller som gör mig till en annan person än den jag är. Jag är fortfarande jag!

Jag är en person som tänker mycket och ibland tänker jag för mycket! Det är inte alltid bra att göra det och har många gånger önskat en knapp i hjärnan att trycka på så alla tankar försvinner. Men så enkelt är det ju inte att man bara kan sluta tänka. Jag blir ofta nervös för saker jag egentligen inte borde oroa mig för och med ångesten har jag känt att det blivit ännu värre. När en så enkel sak som att åka och handla kan få en att må dåligt så kan ni förstå att det är svårt med panikångest. Speciellt om man inte kan få bukt med det och det krävs redskap för att kunna få ordning på det. Antingen med tabletter eller kognitiv terapi, gärna båda tack! Men jag ska ta tag i detta nu och se till att få proffesionell hjälp så jag kan leva ett normalt liv igen.

Just nu i skrivandets stund sitter jag ute på altanen. Solen gjorde det först lite svårt för mig att bestämma vart jag skulle sitta. Men nu sitter jag här och försöker njuta av det fina vädret. Min yrsel (som jag inte har nån aning om vart den kommer ifrån) har gjort det ganska svårt för mig att va ute. Hade planerat en promenad för att se om det skulle hjälpa mitt hälsotillstånd, men ICKE. Ska vara hemma idag och imorgon för att bli ännu friskare. Hoppas verkligen jag kan jobba på onsdag! Det verkar trots att som det fina vårvädret ändå har en bra effekt på mig och känner mig redan piggare. Tvätten hänger ute nu och doftar härligt gott. Passar på med lite "vårtvätt" av filtar, täcken, kuddar och dylikt nu. Blir till att tvätta våra sängtäcken i helgen för just nu sover min sötnöt i dem och han skulle inte uppskatta om jag tvingade upp honom nu för att vi ska tvätta våra täcken. Bättre till helgen som sagt då vi kan vara uppe lite längre på kvällen osv.

Jag var ute i morse med min kamera och fotade lite sköna vårbilder. Tänkte ni också skulle få njuta av dem! Varsågoda!