Idag är en återigen en sån där dag då man vill krypa ner under täcket och sova resten av dagen. Igår redan mådde jag skitdåligt. Så ont i halsen att jag knappt kunde prata och fick så mycket slem i halsen att jag spydde. Måttligt mysigt. Så idag fick jag snällt pallra mig till doktorn med 38 graders feber och halsont. Sen efter en lång väntan och ett obehagligt halsprov så visade det INGENTING! Kände mig måttligt frustrerad när jag trodde jag skulle behöva gå med den här skiten utan medicin. Men som tur var fick jag träffa en läkare som insåg att mina stora, fula, röda, vitprickiga och svullna halsmandlar faktiskt visade tecken på halsfluss. Så nu har jag knaprat i mig lite penicillin och hoppas på det bästa. Men att ha både halsfluss och panikångest (som man redan är trött av) är inget att leka med. Sen det faktum att jag missade att umgås med min goa guddotter idag gör inte heller saken bättre. Blir en deppdag i soffan!

Vaknade kl 5:30 i morse och var bara tvungen att springa ner och kissa. Vad upptäcker jag då? Jo det är SNÖ (!!!) ute! Hallå, jag trodde det va vår nu!?

Men nu verkar iallafall det mesta har försvunnit. Man slutar aldrig förvånas av vår värld och naturens reaktioner. Tror faktiskt att det är mänskligheten som är bidragande orsak till mycket av vädrets nycker eller naturkatastrofer. Men vi får hoppas snön håller sig borta  för det ska va vår nu! Jag vill kunna gå ut och njuta av solen, som just nu "lyser" med sin frånvaro. Ska försöka göra nån typ av dans för att locka fram den. Sen ska jag på promenad!

Gah! Hur lyckas man bli sjuk efter bara två dagar på sitt nya jobb? Ja det borde ju jag vara ett levande bevis på egentligen. Men man kan ju faktiskt inte rå för att man är sjuk heller. Ska stanna hemma imorn också för att säkert vila upp mig. Känner mej ungefär som en trasig ballong som luften gått ur. Orkar inte nått och är yr i bollen. Knappt så jag orkar sitta här och skriva, men vad gör man inte för att uppdatera bloggen? Hoppas orkar skriva lite mer imorn, då ska jag uppdatera er om min tilltänkta bok.

Jag kan säkert uppfattas som en negativ person ibland för jag kan klaga en del. Men jag är en sån person som måste jag göra det ibland för att få ur det ur mitt system så att säga. Men det finns faktiskt personer som är sjukt mycket mer negativ än vad jag ens kan vara om jag så  ansträngde mig.

Jag kan bli så trött på människor som inte ser nått positivt i det som händer. Hur kan man va så negativ? Jag kan förstå om det hänt saker i livet som gjort att man är bitter, men borde man inte försöka vara positiv istället så man orkar med livet då? Skulle jag gå runt och vara negativ mot allt så skulle jag antagligen inte levt längre. Varför ska ni måla fan på väggen redan innan han är där? Eller varför kan man inte släppa på fasaden lite och leva livet? Ibland måste man faktiskt frångå sina principer och vara lite glad! Det hjälper inte bara framförallt dig utan kan faktisk pigga upp en annan människa. Tänk va ett leende kan göra. Jag brukar alltid försöka le åt en person om han eller hon ser ledsen/arg/ensam/vilsen eller sur ut. Det brukar faktiskt funka! Men jag kan faktiskt inte pigga upp en supernegativ person om denne/denna inte försöker själv!

Man har aldrig roligare än vad man gör sig!

Bara en liten tanke från mig till dig!

Som vanligt när jag skriver ett inlägg (känns det som) så är jag irriterad på nått eller någon. Hm, får mig att känna mig som en surkärring, men så är det inte. Iallafall inte alltid. (Skrattar) Men måste faktiskt få utlopp för sin irritation nånstans och en blogg är faktiskt ett bra ställe.

Var i stan (läs Borås) i fredags. Där har människor ganska svårt för att köra bil i allmänhet men det värsta är när man kommer till en rondell. Höll i princip på att bli prejad ur rondellen av en lite äldre man i en BMW. Då jag tutade en ganska ilsken signal märkte han sitt misstag och styrde över till rätt fil. Men som tur var så skulle vi svänga av medan han fortsatte. Ganska skönt att slippa honom, för antingen va han inte riktigt nykter så som han vinglade eller så var det bara nått nervöst ryckande efter händelsen.

Vid ett annat tillfälle så var det min sambo som körde och en kvinna kör rakt ut framför oss. Sambon tvärnitar och tutar på kvinnan samt fortsätter att köra.Vet ni vad hon gör? Ni kan aldrig gissa! Jo hon tvärnitar hon också så vi är ca 2 cm ifrån att köra rakt in i hennes bil.

Ibland undrar man hur folk har fått sitt körkort! Jag säger inte att jag är världens bästa förare, men lite mer vett än så har jag! Skärp er i trafiken för fan!

Har du också blivit överraskad över en kompis beteende? Du trodde du kände en person men helt plötsligt visar hon/han sig vara en helt annan person? Detta har  hänt mig.

Jag är grymt besviken. Hade hoppats vi kunde fortsätta som förut, men det klarar jag inte av. Vi har liksom vuxit ifrån varandra. Jag har förändrats medan du står kvar på samma ställe där vi började. Hoppas en förändring sker för annars mister du ännu en vän. Jag trodde jag kunde lita på dig i vått och torrt, men det har du bevisat att jag inte kan.  Nu är det upp till dig!

Ja jag vet, överskriften låter som jag är en bitter kärring med inget bättre för mig än att klaga på människor. Det kan ju ligga en liten sanning i det men jag har även rätt i att vara irriterad på vissa människor. Jag undrar faktiskt vad människor fått för uppfostran egentligen. De flesta verkar inte ha fått nån alls, iallafall har deras föräldrar INTE lärt dem hur man beter sig hyffsat mot andra människor.

Visst, man kan ha problem med de sociala reglerna eller ha nån form av socialt handikapp, men jag tror ibland att en person med Aspergers syndrom skulle veta bättre hur man för sig än en "normal" människa.

Om man exempelvis är i en affär och vill att en person ska flytta på sig så kan man ju inte automatiskt tro att personen vet vad man vill om man står bakom honom/henne och flåsar. (Det är ganska obehagligt att ha en sån person bakom sig.) Inte heller funkar det med att gå på personen utan att be om ursäkt och sedan tränga sig förbi. Man kan faktiskt säga: URSÄKTA. Det brukar faktiskt funka för de flesta, kanske inte för  döva eller icke svenskspråkiga personer. Jag brukar flytta på mig så fort nån ber om det, det har jag fått lära mig är hyffs. Samma sak gäller om jag vill förbi någon eller så, då säger jag ALLTID ursäkta.

Sen finns det dem som tror de kan knö sig före hur som helst. De armbågar sig fram och kan titt som tätt stöta till eller nästan knuffa männsikor. Men ber de om ursäkt för sin klumpighet? Nej då! De bara älgar på och tror de äger världen. Ett tips: DET GÖR NI INTE!

Sen finns det ju dem som tror att deras liv går före alla andras och inte intresserar sig för andras liv. Kan ju tipsa ER om att det krävs två personer för en dialog (ett samtal mellan två personer) . Annars kallas det MONOLOG (ett längre tal från en person, ofta använd i teatersammanhang, t.ex i en pjäs, där en roll uttrycker tankar, funderingar, eller liknande) och det kan du/ni ha med er själva om ni tycker det är så jävla intressant.

Sen finns det ju dem som inte vet hur man gör när man är trevlig. Ständig PMS  skulle jag kalla det. Men det är en skillnad mot att vara en bitch (som jag kan vara ibland) och vara en gnällspik/surkuk/bitterfitta (kalla det vad du vill) En bitch kan faktiskt vara trevlig ibland, medan gnällspiken/surkuken/bitterfittan kan faktiskt inte vara det utan måste sprida sin bitterhet runt sig och aldrig vara trevlig. NÅGONSIN. Stackars människa egentligen. Antagligen har denna person inte heller fått lära sig att det tillhör allmänt hyffs att FÖRSÖKA vara trevlig även om nått gått emot en. Det är okej att vara sur, men inte hela tiden.

Vissa personen vet inte heller hur man ska bete sig mot andra människor. Jag säger så här, du ska behandla människor så som du själv vill behandlad. Är du snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Är inte det en väldigt bra regel? Nu tänker du säkert så här: JAAA!

Men varför är det då så jävla svårt för människor att vara trevliga? Hur svårt kan det vara att le? Hur svårt kan det vara att säga ursäkta? Hur svårt kan det vara att på ett SNÄLLT sätt framföra det man vill säga?

Sen finns det ju tillfällen då man måste känna av läget och veta hur man ska föra sig eller agera. Men det är inte alltid hissen går ända upp på en del. Får man en glad hälsning av nån så kanske man ska ge en tillbaka, eller? Ja det kan man tycka är logiskt. Men så tänker inte alla, nej då. Man kan helt enkelt skita i det. Hm, jättegulligt av dig verkligen! Jag känner mig så önskvärd och så lycklig. NOT!

Nä människor där ute!! Vare sig du har hyffs, är en bitch, en gnällspik/surkuk/bitterfitta eller nån annan form av personlighet så snälla SKÄRP DIG! Var lite trevligare mot iallafal EN medmänniska idag eller imorn eller varje dag i resten av ditt liv. Då kanske, jag säger KANSKE välrden kan se lite ljusare ut för oss som försöker leva ett glatt och smärtsamt liv. Du kanske till och med blir lite gladare själv på kuppen?

Jag har funderat lite på det här med språk, dialekter och ord. Egentligen främst i svenskan då. Själv kan jag inte definiera vilken exakt dialekt jag talar, men nått mitt i mellan västgötska, rikssvenska och en släng av borås-dialekt (kan även finnas vissa tendenser till göteborska av vissa anledningar). Men så mycket vet jag hur min orginaldialekt ska talas, när det gäller de flesta orden. Men personer i min bekantskapskrets verkar tro att man kan göra om och hitta på egna ord. "Bara för att det låter som det skulle kunna heta så". Men kära ni "ordpåhittare", det funkar inte här förstår ni. Språkpolisen nr 1(???) här säger att man inte kan göra så. Jag menar att du inte kan göra egna ord, det låter inte ens coolt!