Sitter här och kikar lite på en film ( Young adult ). Ibland när jag tittar på film kan tankarna vandra iväg, inte för att filmen är dålig utan snarare tvärtom. Man får nått att tänka på helt enkelt. Huvudkaraktären Mavis har vänt hem till staden hon växte upp i för att träffa en gammal ungdomskärlek. Hon tycker att om man bor kvar där har man inte lyckats, man har inget liv. Jag började fundera lite på det där, då jag liksom bor kvar där jag växte upp. Eller rättare sagt i kommunen jag växte upp. Föddes här, men flyttade vid 4 månaders ålder till en liten by 1,5 mil härifrån. Efter 14 år i den (fucking jävla idiot) hålan så flyttade jag med mamma till kommunens centralort där jag bodde i 5 år. Saknar ibland att bo där, men efter ca 1 år tillbaka i byhålan så är jag glad att jag hamnade här igen, i detta fridfulla samhället istället. Endel säger att man inte har något "liv" om man fortfarande bor kvar här. Men jag har både universitetsutbildning och ett socialt liv utanför den här byn (eller samhället eller vad man vill kalla det). Ja nästan alla mina vänner bor på annan ort (förvånande?). Inte heller har jag fått barn i tidig ålder (som många här får), är inte gift (än) och har körtkort för att kunna ta mig härifrån. Visserligen har vi villa och volvo vilket är väldigt vanligt här, utan att man för den sakens skull måste ha barn. För att ha ett liv ska man tydligen ha flyttat minst 10 mil hemmifrån, ha ett superbra jobb, lägenhet (eller hus) med bra läge, resa utomlands ofta och göra allt man drömt om när man var yngre. Helst ska man ju kunna festa ganska ofta också och ha ett brett socialtnät av vänner.  Vad jag egentligen vill säga är att alla inte stöps i en och samma sterotypa modell som många tror. Man kan faktiskt ta lite delar från olika sätt att leva, baka ihop det som man själv vill och vara nöjd med det. Jag är nöjd och jag har faktiskt ett liv, tro det eller ej!

Ps. Kan förresten rekomendera filmen! Den var väldigt bra tyckte jag och Charlize Theron gör rollen som Mavis helt suveränt faktiskt! Ds.  

 

Katjah

30 juli 2012 21:50

Man tar det man har och gör det bästa av situationen :) Så längd man själv är nöjd är det juh det som är huvudsaken. Tror allt kommer med sin tid. Har juh "bara" varit förlovad i snart 3 år och än så länge har inte mina vigselklockor ringt. Undrar förresten när det är dags för dem att ringa, haha! Well well, who knows ;)

Kram

http://katjah.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har äntligen gjort slag i saken och bytt bloggportal. Tack och hej bloggplatsen! Hej på dig Nouw! Ni hittar den nya bloggen på: http://nouw.com/lillapys                 Kod för att importera min blogg till Nouw: 1590276536 ...

I lördags var jag en sväng i Göteborg. Det var jättekul att komma ut på lite äventyr. Jag var och hälsade på min vän Andreas och hans sambo. Vi kollade på Eurovision Song Contest. En helt sjuk kväll! Trodde aldrig att Sverige skulle ta hem detta igen...

Häromdagen berättade jag ju om att jag fått besök av en reporter från P4 Sjuhärad. Nu finns min intervju ute på nätet. Vill ni lyssna på den ni också så klicka här!       ...

Tänk vilka under lite kärlek från barn kan göra. Idga har jag inte så ont i kroppen, dock mest i knoppen. Vaknade med migränliknande huvudvärk som hållt i sig hela dagen. Börjar bli lite bättre nu. Ska försöka vila mig nu ikväll. Nog om min värk (vil...

Som ni vet så har jag ätit en kur med inflammationshämmande tabletter för att slippa värken i kroppen. Jag märker lite skillnad i ryggen och axlarna. Men nu har smärtan blivit värre i höften/rumpan ner i benet och sen har jag även fått ont i ena arme...