Direktlänk till inlägg 18 juli 2012
I boken Allt eller inget som jag läser nu (läs; läste) berättar författaren Rickard Engfors öppet om sitt liv och om hur det är att leva med panikånget. Han skrev en mening som jag tycker symboliserar hur det känns. "En panikångetsattack är nästintill omöjlig att beskriva för någon som aldrig har drabbats." Det kan jag verkligen hålla med. Om jag ska vara helt ärlig fick jag en alldelses nyss. Som tur är visste jag ju vad det var och hur man ska handskas med den, så det känns mindre läskigt. Men problemet är att den kan komma när som helst. Har till och med haft det när jag kört bil (som tur var ingen större attack, men det hade väl bara varit att stanna bilen på lämplig plats tills det var över) vilket inte är ultimat precis. Ingen (och knappt jag heller) vet ju vad som utlöser dem och heller kan jag inte projicera känslan till nån annan. Ibland önskar jag att alla kunde förstå hur det känns, men å andra sidan är det ju väldigt individuellt hur man upplever och handskas med en sån situation.
Jag ska också erkänn att jag VARJE DAG kämpar med min mentala hälsa (och ibland den fysiska) så att jag kan klara av att leva normalt. Bara att gå till brevlådan eller till affären kan va otroligt jobbigt för mig. Att jag sen klarar att knö mig runt i ett publikhav på torget i Borås är även för mig en gåta. Men vissa dagar klarar jag av sånna stora saker och andra orkar jag inte ens gå ut! Att prata i telefon kan också var en väldigt jobbig upplevelse så ibland är jag inte speciellt social på det viset heller. Det är ju inte så att jag medvetet undviker telefonen och struntar i att svara. Men ibland kan jag istället välja ett sms eller mail. Men å andra sidan kan ju det skapa mer förvirring än ett telefonsamtal då man inte kan höra personens tonläge eller humör.
Jag försöker att inte planera för mycket och att ha någon dag i veckan då jag kan vara hemma för att ta det lugnt. Ibland måste jag känna lusten att göra vissa saker eller/och ha ork till det. Känner jag att jag inte klarar av det så får jag tänka om. Ibland sover jag mycket dåligt eller/och har problem med magen. Då kan jag ha fått lite sömn just den natten och kan därför heller inte göra det jag planerat dagen efter. Jag tycker dessa saker är otroligt jobbiga och i ärlighetens namn skäms jag (fast jag inte borde) för att jag mår som jag mår. Men samtidigt ska jag ju inte behöva ursäkta mig för min hälsa. Jag har inte valt den själv. JO jag kan äta piller som gör mig apatisk och mer som en robot som klarar allt. Jag tappar känslor som att känna riktig glädje eller sorg. Jag går upp i vikt och blir depprimerad av det istället. Nej tack, då är jag hellre som jag är just nu och står för det! Tack för att ni förstår!
Jag har äntligen gjort slag i saken och bytt bloggportal. Tack och hej bloggplatsen! Hej på dig Nouw! Ni hittar den nya bloggen på: http://nouw.com/lillapys Kod för att importera min blogg till Nouw: 1590276536 ...