Har tittat på "Mia på Grötö" nu ikväll. Det är ett härligt program tycker jag då både Mia och hennes gäster bjuder på sig själva. En del program är bättre än de andra lite beroende på gästerna. Ikvällens program berättar Mia och Henrik Dorsin om sin delade förtjusning över Jönssonligan. Detta är en förtjusning som även jag och sambon (kanske mer sambon än jag) delar. I vår filmsamling ingår 90% av alla filmerna och vi har sett dem flera gånger. Det finns delar ur varje film som vi har som favoriter och citerar gärna dessa här hemma för att liva upp stämingen ibland. Sån är vår humor kan man säga. Tänkte dela med mig av några gulkorn från just dessa filmer.

"Stänga av?! Säger man så till en kärring?!"

"Sniglarna snackar!"

"Alla tittar här, alla tittar här!"

"Mycket snö men ingen ficklampa!"

"Ja, ja ser sjön."

För någon vecka sen visade SVT återigen dokumentären ”Bully”. Jag vet att jag tidigare rekommenderat filmen men när jag häromdagen såg den igen blev jag återigen påmind om hur viktigt budskapet är i filmen. Som vuxen (och utbildad pedagog) vet jag att ansvaret ligger hos oss eftersom barn gör precis som vi gör, inte som vi säger. Artisten och pokerpersonligheten Dilba tar även upp ämnet i sin blogg där hon menar att vi vuxna måste reagera och agera mot vad som händer bland barnen. Själv har jag ännu inga egna barn men jag vet hur jag skulle reagera om jag fick veta att någon mobbat mitt barn eller om mitt barn skulle mobbat någon annans barn. Jag fick själv som liten stå ut med att höra både det ena och det andra som har gjort att jag än idag kan bli ledsen och må dåligt. Det vill jag inte att någon annan ska behöva uppleva. Därför tycker jag att det är extra viktigt att tänka efter en extra gång om vad man sänder ut (det kan vara undermedvetet också) budskap till sina barn eller andra barn i sin omgivning. Visst kan det slinka ut en nedvärderande kommentar eller något annan olämplig åsikt när man pratar med vänner/partner eller när man gör något annat? Det finns ett ordspråk som lyder; ”små grytor har också öron”, vilket jag tror är extra sant. Barn snappar lätt upp ord, uttryck och åsikter som vi vuxna framfört. De använder dessa (kan ju även handla om slag också) sen på sina klasskamrater utan att egentligen riktigt förstå hur de sårar.  En del vill kanske påstå att barn är elaka och det är sådana saker som hör till skolgången/barndomen. Men jag tror att någon måste så ett frö först innan det växer till en rot av elakhet och att det också finns en bakomliggande historia till varför ett barn mobbar ett annat barn.  Därför är det ju viktigt att även det barnet får hjälp. Kanske han/hon har det svårt hemma? Vad kan vi som vuxna göra för att hjälpa?

Ni kanske tänker att det finns ju faktiskt vuxna som mobbar eller blir mobbade? Och ja, det finns det faktiskt. Kanske skulle man kunna se det som ett ännu värre övergrepp? Vuxna kan både mobba barn eller andra vuxna vilket jag tycker är mer oförklarligt (vuxna borde ju veta bättre eller?). Men i dessa fall tror jag det också handlar om en bakomliggande historia. Om man ser någon (barn eller vuxen) bli behandlad illa så är det viktigt att säga ifrån. ”Sluta upp med det där! Så får man inte göra!” Det är viktigt för alla parter att förstå att någon annan tycker att det som sker är fel. Är man utsatt vill man gärna ha en vän och inte känna sig ensam. Egentligen är det nog lika illa att stå tyst och se på som att vara den som utför mobbningen i sig. Det är ju som att i tysthet säga att man håller med. Eller vad tycker ni?

Ibland kan det vara skönt som vuxen att få leka lite. Så idag var jag hos lilla L och busade. Hon har fått ny koja i sitt omgjorda rum som vi lekte i. Sen lektes det givetvis med barbie-dockor också. Mellan lekarna hann vi både fika och planera födelsedagskalas också med hennes mamma och mormor.

  Prinsessklänningen på.

  Jag bara älskar lilla L's nya tapet!

  Hunden Ozzy ville också vara med och leka.

  Prinsessklänningen av!

  Oj så kan det gå nallen, när man leker gosedjurskrig!

  Barbie (eller ska jag säga Snövit?) höll födelsedagskalas.

  Strike a pose!

Sambon och jag drog en sväng till Falköping igår. Det blev lite shopping och storhandling. Det är alltid mysigt att åka på utflykt med min sötnöt. När vi kom hem så intog vi soffläge för lite klassiskt fredagsmys. Det innebar med andra ord att jag kollade finalen av "På spåret" (nej rätt lag vann inte!!) och drack Dr.Pepper medan sambon sov. Inte för att han tycker programmet är tråkigt utan för att han jobbat natten mellan torsdag och fredag. Kvällen fortsatte i samma anda då jag tittade massa tv-program och några fler avsnitt av "Sabrina - tonårshäxan" medan sambon fortsatte att sova.

Jösses, igår hade jag verkligen fullt upp. Pappa ringde i måndags och berättade att hans kylskåp gått sönder. Han som "bara" haft det sen 1985! Snäll som jag är så erbjöd jag mig att åka med honom som smakråd och bärhjälp. Dock är min pappa den som gärna kollar i flera affärer, jämför priser och finesser innan han köper såna saker. Så vi besökte fem butiker innan han hittade ett som passade. Dock blev det inte det vi först tänkt utan ett lite snyggare men aningen dyrare. Vi hade väldig tur att det precis gick in i pappas bil så vi kunde få hem det. På väg hem insåg jag att jag faktiskt lovat att hjälpa pappa att bära in kylskåpet. Jag blev aningen nervös för jag tänkte att jag aldrig skulle orka bära. Men det gick faktiskt jättebra. Både med att ta in det nya kylskåpet och att ta ut de gamla. Dock hade jag mjölksyrakänningar i armarna igår och känner av lite träningsvärk idag (vilket bara är bra). Igår var jag sjukt trött då jag kom hem klockan 23! Har sovit gott i natt kan jag säga! Men nu har pappa åtminstone ett fungerande kylskåp från detta århundradet (som inte är sjukt fult och luktar fotsvett)!

   Visst blev det snyggt? Va snabb med att sätta dit ett gamalt foto av mig också (ego som jag är!).

Oj, jag glömde ju berätta om min lilla utflykt med lilla L och hennes mamma i måndags. Vi åkte iväg en sväng för att lilla L skulle få nya gardiner och en ny gardinstång. Samtidigt passade jag på att köpa en present till en vän (som jag eg skulle träffat i tisdags) och hennes lilla bebis. När vi var klara med shoppingen fikade vi. Jag  åt den största chokladbesvin jag någonsin sett medan lilla L och hennes mamma mumsade semla. Det var mysigt med en liten utflykt sådär en grå måndag.

      Lite tokigt med en stor kaloribomd och cola light va? Men tyckte det jämnade ut sig liksom! Haha!

Efter min födelsedag har jag funderat ännu mer på att de flesta verkar ha svårt för att åldras. Det talas om ålderskriser åt höger och vänster. Jag har även fått höra att jag borde ha en kris och jag har problem med att bli äldre (tjejen som sa det hade nyss fyllt 20 och hade själv uttryckligen en kris). Men tro det eller ej så har jag inget problem med det alls. Jag får ingen panik över vad jag inte hunnit med ännu eller vad jag inte äger. Inte heller har jag panik över att jag varken har ett jobb, är rik, är gift eller har några barn. Tydligen är det det saker man bör ha vid min ålder. Men jag vet att mitt liv kommer vara i minst 55 år till (om inget oväntat sker) och jag hinner göra allt det där som man "måste" hinna med innan det är slut. Jag menar, se hur mycket som hänt under mina 29 år hittills? Inte har jag stressat fram till att bli 29 år, men jag har varje gång sett fram emot ett nytt år och en ny ålder att växa i. Varje år ger en ny erfarenhet som bidrar till att forma den jag är och ska bli. Varje ålder är ett nytt steg till att bli vuxen. Många önskar att de vore 15, 20 eller 30 igen. Men jag skulle aldrig i mitt liv vilja vara 15 eller 20 igen. Tänkt så många tonårshormor och problem man hade då? Klart man SÅG yngre ut och hade fler valmöjligheter. Men dessa val kanske inte ens 15-åriga jag var redo att göra? Kanske man som 29-åring istället är mer kapabel att inse vad man egentligen vill med livet? Eller kanske ditt 40-åriga, 54-åriga eller 67-åriga jag har fler erfarnheter som hjälper till att förstå hur man ska fortsätta sitt liv? Men oj, du kanske har en rynka eller en extra krämpa att störa dig på (har haft krämpor sedan jag var 15 så jag har hunnit vänja mig). Men vad gör entligen det? Så sluta noja dig över din ålder och se den istället som en tillgång istället för ett problem. En del blir aldrig vuxna fast de blir över 90 år. Och som jag alltid brukar säga: ÅLDER ÄR BARA EN SIFFRA!

Just nu sitter jag och tycker lite synd om mig själv. Egentligen känner jag det som det är mer synd om mig än vad det egentligen är, men så är det väl alltid (?). Har ont lite här och var i kroppen. Det är inte bara på grund av träningsvärk (vilket iofs är bra) utan även annan värk i benen och låren. Har tagit värktabletter som gör att jag blir trött och yr. Plus att jag idag har behövt göra något som jag egentligen inte ville. Hoppas det inte kommer tillbaka och biter mig där bak för jag vill bara att det ska bli bra. Till råga på allt fick jag ställa in ett besök hos min kompis S och hennes lilla dotter. Hoppas på bättring snabbt så jag kan göra roliga saker istället för att ha ont. Ska oavsett försöka ta mig till träningen redan på torsdag! Ni ska inte tro att jag ger upp så lätt, jag bara tycker synd om mig själv en stund för att sen komma tillbaka med dubbel styrka! Sån är jag!