I fredags fick jag provsvaren på mitt blodprov. Ingen struma, ingen diabetes, ingen vitaminbrist och ingen reumatism! Både skönt och trist att inte få nån diagnos. Nu ska jag äta en kur med diklofenak och Pinex så får vi se om värken ger sig. Kom till och med iväg på träning i måndags. Det var ett tag sen jag tränade. Kändes skönt faktiskt. Värken den består dock, men jag ser ljust på framtiden och tror det blir bra. Blir även ett besök hos sjukgymnasten framöver samt fortsatt övrig träning. Den 11 maj blir det "Vårruset" igen i Gbg! Så taggad!

   Varje kväll tar jag en sån här dos.

Fortfarane inga provsvar. Hoppas höra från läkaren så snart som möjligt. Alla möjliga andra sjukdomsbilder dyker upp i min fantasi. Har gått igenom alla tänkbara situationer. Cancer vore det värsta tänkbara! Men ännu värre vore nog egentligen att stå utan diagnos. Hur ska man då kunna bli bättre? Har värk mest hela tiden och trots värktabletter verkar det inte ge med sig. Jag försöker göra kul saker och det hjälper faktiskt att ta fokus från smärtan. Det jag dock saknar är att kunna träna. Men jag ska försöka ge mig ut på en lättare joggingtur inom en snar framtid. Har trots allt anmält mig till Vårrust i år igen. Kan jag inte springa alla kilometrarna så ska jag gå, för jag SKA bara göra det. Förra årets lopp var en seger i sig för mig. Skulle jag klara att springa 5 km, hur långt tid det än tar, trots smärtn är det en ännu större seger. Det återstår att se hur det går. I år ska jag få en egen hejarklacka i form av lilla L. Hennes mamma ska springa ihop med mig.

Ibland blir det så att jag tar en liten paus från bloggen. Nu var det återigen en stund sen jag skrev. Detta beror främst på att jag under ett tag haft värk i mina leder. Det är snarare lättare att säga vart jag inte har ont än att säga vart jag har ont. I förra veckan var jag på vårdcentralen två gånger. Första gången träffade jag läkaren och andra gången tog jag prover. Jag är superrädd för att ta blodprov, framför allt i armvecket. Så sambon fick följa med mig som moraliskt stöd. Det gick förvånansvärt bra. Det var en jättebra sjuksköterska som tog proverna på mig. Hon sa att det krävdes fem rör med blod. Då trodde jag att det inte skulle gå, men jag fixade det. Nu väntar jag bara på provsvaren. Läkaren trodde det kunde röra sig om något reumatiskt. Finns ju flera olika sjukdomar i det facket. Känns sisådär att det ska vara något sånt, men samtidigt skönt att få diagnos. Men det återstår att se. Jag ska försöka uppdatera er snart igen.

För en vecka sen (den 20/3) firade jag och sambon 11 år tillsammans. Dessutom har vi varit förlovade i 4 år. Helt otroligt hur fort tiden går! När vi blev tillsammas så trodde jag det inte skulle hålla mer än några månader (mest pga mina tidigare misslyckade förhållanden). Men nu känns det helt otroligt fantastiskt att jag får vara tillsammans med denna underbara kille. Hoppas på minst lika många år till! ;)

Tänkte jag skulle utveckla mitt tidigare inlägg om dialekt. Jag bor ju i Västergötland som ni vet. Jag är en blandning mellan skaraborgare, göteborgare och nånting mitt i mellan. Därför är det ju lite svårt att veta vilken exakt dialekt jag tillhör. Okej, att det är västgötska är ju solklart. Men vilken del? Följande klipp är ett litet smakprov på den skaraborska-dialekten. Dessutom den dialekt jag ogillar. Men klippen är ju roliga oavsett. Vad gillar ni deras sätt att prata?

Ps. Killarna i humorgänget "Kass humor" har dessutom fått pris av självaste Robert Gustafsson! Ds.

Som ni kanske vet har jag inga egna barn, men väl två tjejer som jag är fadder till. I fredags fyllde den stora 7 år och idag fyller den lilla 4 år. Helt otroligt att de växer så snabbt. Dom är redan så mogna. Tror de brås på sin fadder. Vi träffas så ofta det går (ibland alla tre tillsammans) och umgås. Leker, busar, fikar och skrattar en massa. Det är superbra att ha dom att "öva" på. Den stora har dessutom en lillasyster som fyller 2 i juni som jag också brukar träffa. Den yngstar har också en kusin som fyller 5 år i maj. Henne träffar jag dock inte lika ofta då det sällan blir tillfälle att träffas. Hennes mamma är förövrigt MIN kusin. Det blir mycket kalas framöver. Har ju även några nära vänner som har barn och Kristians syskon har flera barn. Inte nog med det så träffar jag ju massor med härliga barn varje måndag. Nästa vecka är sista tillfället innan sommaruppehållet. Det känns lite vemodigt men samtidigt skönt. Vet ju att vi ses igen till hösten!

Just nu är vi iväg på barnkalas. Vi är ute på en grillplats och lever rövare. Jag har blivit utsedd till "första lektant" och sambon är utsedd till "andra grillmästare". Det blir spännande att se hur dagen artar sig, men vi kommer ha jättekul! Stället vi är på är så mysigt så bara det gör att det kommer bli bra. Hoppas kunna uppdatera er senare om hur det gick. För er som inte gissat det så är kalaset för lilla L (som snart borde få heta stora L då hon fyller 7 år!).

Den senaste tiden har jag blivit en riktig kaffekärring. Har inte tyckt om det så mycket innan eftersom mina smaklökar bara skriker "beskt". Men sen jag slutat med socker uppskattar jag smaken mer. Har ofta i kanel och kardemumma i. Blir som att dricka "bullen" i kaffet istället för att äta den till. Det känns väldigt kul. Dock märker jag att mitt hjärta reagerar på koffeinet. Det slår lite fortare ibland. Så bara jag tar det lite lugnt med kaffet så kan jag fortsätta kalla mig för kaffekärring. Det dröjer länge innan jag dricker mer än en kopp per dag och innan jag börjar dricka på fat (troligtvis aldrig).